Gravid och sårbar.

Nu mina vänner har jag tänkt beröra ett ämne som jag känner inte allt för ofta tas upp när det gäller graviditet. Det är denna sårbarhet som man (jag iallafall) utsätts för. Båda mina graviditeter har varit en berg och dalbana vad det gäller känslor. Så många nya känslor har kommit upp och att försöka handskas med dem är inte alltid så lätt.
Jag är en tjej som i vanliga fall inte lider av speciellt dåligt självförtroende, jag vet vem jag är, och står stadigt på jorden med en "jag klarar allt jag ger mig in på- attityd".
När jag är gravid så är det helt plötsligt inte så. Det kommer många "duger jag?" tankar i mitt huvud och jag har ett behov av att bli sedd och bekräftad som aldrig förr. (av min sambo alltså) Jag känner mig skör på ett sätt som jag aldrig tidigare testat och min lite vildare sexiga sida har bytts ut mot en mjuk, varm sida som behöver en kram eller en varm smekning på kinden. Jag behöver helt plötsligt någon som tar hand om mig, någon att luta mig mot.
Mitt i detta så har jag en svartsjuk sida. En lejoninnas sida som markerar och blickar ut över sitt revir, där närmande möts av blottade tänder och ett morrande "kom inte närmare, du är inne på mitt territorium och jag tvekar inte att hugga".
Jag "boar" mitt näste, jag pysslar, myser, sprider kärlek och vakar över det som jag anser vara mitt. Aldrig har de djuriska instinkterna varit större än just nu. Det är som att min kropp har blivit övertagen av något utomjordiskt och mitt i allt, detta väldiga behov av att han fortfarande ser MIG där inne.. att jag fortfarande finns kvar och är älskad som aldrig förr.
Det är en mäktig, sagolik, irriterande och förvirrande tid och det enda jag med säkerhet vet är att jag för allt i världen inte skulle vilja vara utan den.