Så svårt

I dag ville pepparkakan inte alls på dagis igen, det gick bra på morgonen och på vägen dit. Men då jag skulle kliva ut genom dörren så hade jag honom sittandes runt mitt ben och han ropade att han ville följa med mig hem igen.. Så fick en av fröknarna lov att komma, hon bara ryckte honom från mitt ben och sa "Och så får Liam lov att stanna här med mig i dag, så kommer mamma senare." Och jag fick skynda mig ut genom dörren med ett glatt "Hej då gubben, ha så roligt" samtidigt som tårarna bränner bakom ögonlocken och jag ser hans frenetiska viftande och hör honom gallskrika "Mamma.. NEJ mamma JAG VILL FÖLJA MED DIG!!" Det gör så ont i mammahjärtat att se honom så, men jag vet ju att när jag väl gått så har han jätteroligt, han vill ju aldrig med hem då jag kommer och frågar bara "Varför kommer du redan?! Jag har ju inte lekt klart." Och i bilen i Måndags så konstaterade han att det är såååå mycket roligare att leka på dagis än hemma. Och det klart att det är, att springa runt med barn som är på precis samma nivå som han i några timmar och få leka av sig istället för att vara hemma och göra hushållssysslor med mig. Detta började sedan dom flyttade ut från dagiset. (dom håller på att renovera och bygger om lite) Tidigare så har det inte varit några problem och han ropar bara "HEJ DÅ" och kutar rätt in då jag lämnar av honom. Men nu.... Skönt att det bara är 2 veckor kvar nu och sedan är det sommarlov för lilla älsklingen och han ska få vara hemma med mig HELA sommaren! Oh va mysigt vi ska ha, för sanningen är den att jag känner likadant som han.. jag vill att han ska vara hemma med mig, men jag ser ju på honom hur väl han mår av att få träffa sina vänner ibland.